Stadshuset tur och retur på 2 ben.

Nu har jag tvingat min sura kropp till 15 km löpning.

Solna - Stockholms Stadshus via Pampas och Karlberg, t.o.r.

Fy f-n vad segt det var.

Jag kände det som att jag var framme när jag var vid Stadshuset, men det var ju bara halvvägs. "Man kör tills man är framme" som Dakar legenden PG Lundmark hade uttryckt det.

Sant.

Och framme var jag ju inte. Meningen var ju att jag skulle vända med pigga raska steg när jag dunkat handen i stadshusets vägg.

Jag funderade ett tag (i ca 3 km...) på om jag skulle svänga över bron in mot city istället, och rusa genom spärrarna (inga pengar - ingen biljett) på T-centralen och ta tåget hem. Eller fanns det några genvägar att springa hem på? Taxi? (inga pengar till det heller) .

Slutsats 1: Peter är vek i köttet och besitter ett pannben tunt som en colaburk. Lite för lite Perkele och Sisu. Nej, det går inte för sig att ge upp. Aldrig ge upp! En ond vad redan efter 4 km gjorde det rätt jobbigt, men det finns värre saker i livet, så det var bara att styra kosan hemåt, i godan ro.

Farsan har sponrat med en fin Suunto Pulsmätare genom att sälja sitt tandguld och pantsätta sina titanproteser i förtid. Nu hade jag ju all viktig data på handleden, bara att läsa av, bedöma och sedan öka! Det går ju inte att svara farsan att jag väljer att åka taxi på mina träningspass, när han sitter där tandlös i andra änden? Nej lite skam får man ha i kroppen.

Men några direkta kraftreserver finns lustigt nog inte. Reserverna sitter i hjärnan, och det är den som måste besluta sig för om man ska bita ihop och öka.

Det blev samma lunk hem som till Kungsholmen. Pannbenet av lövtunn aluminium hade sagt sitt.
De ytterligare slutsatser eller snarare konstateranden som jag kan dra, är att påskhelgens inmundigande av snask, ägg och korv, öl och vin samt stora mängder annan mat, och ännu mera chips och snask. Och dessutom ungarnas snask som de inte tyckte om och som de gav mig för att de är snälla - samt allt det snask jag stulit av dom när de tittat bort - allt detta bidrar INTE till en slimmad snabb framfart längs Stockholms löparbanor!

Ett annat konstaterande är att smått anorektiska tjejer med en kroppsvikt runt 38-40 kg inte behöver ha det minsta jävlar anamma för att springa om mig, eftersom det hände åtskilliga gånger att någon mikrolätt tjej bara studsade förbi helt oberörd.

Men häng på dom en ryggsäck med 50 liter mjölk, så lirar vi i samma viktklass. Då är det en annan sak.

Ungefär samma sak gäller ju tävlingsmotorcyklar och trimning.
Man kan köpa alla jordens titandelar och andra lätta detaljer för att kapa ett par kilo, men billigast och bästa trimmet är nog att kolla vad man har runt midjan.

10 kg fläsk är lika tungt som 10 kg metall, oavsett om det är titan eller stål.

En sista slutsats är också att det är världens bästa terapi och psykiska behandling att springa. Att ta ut sig ordentligt, rensar hjärnan! Oavsett om det är löpning eller att köra endurotävling eller vad det nu är. Hjärnan blir fri från allt onödigt tjafs.

Bara det viktigaste är kvar i form av tankar och väderingar och känslor. Nu kanske ni då direkt säger för er själva att "Jaha, där blev det nog RÄTT tomt då´rå, i Peters lilla skalle".

Kanske det, men om ni inte tränar regelbundet idag, så är det iallafall ett tips för att stressa av. 30 minuter löpning 3-4 gånger i veckan räcker för att hålla nere stress och annat oviktigt onödigt tänkande.

:-)